Jag klär mig inte i hijab för att stödja människor rätt att klä sig som man vill idag. Däremot kommer jag skriva en bloggtext om vilka normer jag anser bör gälla rörande detta kontroversiella plagg och hur det sedan förhåller sig med den bredare kontexten av subkulturer och det mångkulturella samhället. Jag är liberal och ateist så en del kan vara främmande eller fördomsfullt i texten.
En (vinklad) historik
Bör man klä sig i Hijab om man är muslimsk kvinna? Jag anser inte det. För det första har vi tillräcklig erfarenhet från det moderna Sverige för att konstatera att samhället på intet sätt faller sönder utan en könssegregerande slöja på alla kvinnor. För det andra. Vad har jag själv för åsikt om slöjan? Jag anser att det är synnerligen omotiverat att bära kläder baserat på vad som står i religiösa urkunder. Liksom jag anser det vara olämpligt av samma urkunder att diktera plastikkirurgiska ingrepp på spädbarn, anser jag det vara olämpligt att följa moderåd en psykiskt sjuk, maktgalen, analfabetisk man sade om kläder på medeltiden. Mohammed är ingen auktoritet när det kommer till vårt samtida mode. Det finns ingen självklarhet att man ska bära vare sig kalsonger, strumpor, byxor etc. Jag anser att man ska bära hijab eller någon annan form av slöja endast om man finner det estetiskt tilltalande. Att redan Mohammed skrev i en sagobok (Koranen) om hur människor bör klä sig ger inte någon särskild legitimitet åt åsikten. Den är precis som alla andra åsikter och ska bedömas på dess egna premisser. Att häva att en osynlig ande ingen människa någonsin har träffat har estetiska preferenser för stympade könsorgan på män och täckt hår/kropp på kvinnor gör det inte rätt. Att referera till en extern agent man inte ens är säker på att den existerar gör knappast argumentet mer välunderbyggt utan bara svårare att genomskåda.
Det hela blir än mer problematiskt med de rationella argument man faktiskt anför för detta påbjudna klädesplagg. Det kan där sammanfattas som en kroppskondom, för isolering från samhället. Man vill förhindra att kvinnor deltar på fria villkor i civilsamhället. Dels med varandra och dels med det andra könet. Det är då uppenbart att klädesplaggets utveckling i praxis är som ett av flera verktyg för att kontrollera människor och upprätthålla gamla maktstrukturer av ökenkaraktär. Det handlar om klansystem, feodalsystem med flera som brukas i kombination med diktatur för att hålla folket från att bidra till det gemensamma bästa. Det är ett förnationalistiskt maktsystem där man inte är medborgare utan man är undersåte i det land man bor. I stället för att ha ett liberaldemokratiskt nationsbygge är det bibehållande av ärvda privilegier som dominerar maktapparaten. Religionen är ett verktyg för att hålla folket docilt. Eller som Lenin sade: Religionen är ett opium för folket. Vi ser förövrigt samma sak i dagens Ryssland, där världslig och gudomlig makt sammanblandas med katastrofala följder. Hade man haft religionsfrihet i de av Islam dominerade länderna, hade praxis troligen varit annorlunda, med en mildare tolkning av skrifterna.
Andra former av klädsel
Med allt detta sagt om min avsky inför dåliga motiveringar av potentiellt förtryckande kulturella seder så stödjer jag dagens aktion. Man ska inte bli våldsutsatt bara för att man motiverar sin klädstil med sagofigurer och vilka åsikter den religiösa eliten har om kläder. Lika lite som andra personer inte ska utsättas för våld på grundval av sitt klädval ska muslimska kvinnor göra det. Jag vill exempelvis att burkaklädda ska vara lika fria från våldshot som infödda män är i businessburka (kostym). Det finns dresscode i många olika sammanhang och om man vill symbolisera sin religiösa övertygelse med lusiga hattar, smycken eller huvudduk, ska man också vara fri att göra så. Givetvis kan man inte räkna med att interaktionen med övriga medborgare i samhället kommer vara smärtfritt om man gör klädval som kan upplevas provocerande eller skrämmande. Liknande problem har vi med Finskromer, en minoritet i Sverige som också den klär sig på ett sätt traditionellt sätt som omgivningen uppfattar som hotfullt. De som väljer att klä sig på något av alla de otal sätt som sänder ut hotfulla signaler måste bli mer medvetna om att det faktiskt kan bli problem med exempelvis diskriminering om man väljer att göra det. Detta vare sig vi vill eller inte, eftersom processen för diskriminering är instinktiv och inte förutsätter negativa fördomar och främlingsfientlighet för att existera.
Jag anser att människor bör få välja att klä sig precis hur som helst, vilket inkluderar både niqab och naturism. Men man får lov att ta konsekvenserna av detta val om man inte blir insläppt i butiker. Bara för att lagen säger att klädval är möjligen innebär det givetvis inte att det är lämpligt att göra så. Sedan tillkommer det att det kommer finnas andra normer som inte är nedskrivna i lagboken men som ändå dikterar vilka kläder som gäller i olika sammanhang. Det kan då innebära exempelvis att man inte får bära slöja i skolan i yrkesrollen som lärare, men att måste bära slöja i moskén. Jag anser utifrån samma principer att man bör tillåtas bära hakkors och övrig klädsel som signalerar en nazistisk politisk övertygelse, samtidigt som associationsfriheten bör gälla och samhället ska tillåtas isolera samma människa utifrån dennes klädval. Vill du vara en del av samhället ska du också signalera detta genom att klä dig på ett sätt som normen. Lever du ett liv som är mindre beroende av majoritetssamhället kan du klä dig på ett sätt som accepterat inom din subkultur. Det kan då handla om att du klär av dig på nudistcampingen och klär dig i frack på galamiddagen. Lagstiftningen ska behandla generalfallet. Av respekt för din omgivning bör du avhålla dig från en klädsel som ligger för långt från majoritetsnormen om du vill delta på lika villkor, utan diskriminering i vårt gemensamma samhälle.
Kläder och mångkulturen
Det som jag beskrivit ligger nära den syn jag har på konflikten mångkultur-monokultur. Det bör även fortsättningsvis finnas en gemensam kulturell grund. Denna är inte statisk utan utvecklas ständigt genom medborgarnas gemensamma insatser. Det ska dock vara möjligt med opt-out i stor utsträckning rörande många kulturella seder och normer. Särskilt om det sker på fritiden när man inte har ett ansvar att representera det företag man arbetar på och inte heller ska interagera med andra subkulturer i det gemensamma svenska samhället. Det är denna balans jag eftersträvar i den nödvändiga avvägningen mellan kohesion och autonomi. Ett välfungerande samhälle är vare sig en anarki eller autokrati. Den präglas av att olika individer går samman och har svenskheten gemensam. Det viktigaste är då att man försöker undvika belastning på omgivningen, genom att man försöker vara trevlig, följa lagarna och de viktigaste normerna i sin interaktion med omgivningen samt försörjer sig ekonomiskt i den utsträckning man har förmåga till. Man ska vara integrerad i samhället, även om man inte nödvändigtvis behöver vara assimilerad in i någon slags medianpersonlighet. Utrikes födda ska ha samma utrymme som infödda att uttrycka sig. Man behöver inte titta på Melodifestivalen och På spåret på TV för att räknas som svensk. Man behöver faktiskt inte ens äga en TV. Det viktigaste är att man åtminstone är assimilerad in i en svensk subkultur och att denna i sin tur är integrerad in i det svenska samhället.
Jag hoppas att du som läsare har fått de olika gränserna tydliggjorda och fått en välunderbyggd argumentation om vart gränserna ska dras för att allas intressen ska tillgodoses i så hög grad det är möjligt och samtidigt undvika konflikter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar