Lakritspipor kommer förbjudas?

Idag går Carl Schlyter (MP) ut med ett förslag om förbud mot lakritspipor då han med flera anser att det leder till tobaksrökning. Det sänder alltså fel signaler samt är en inkörsport till tyngre missbruk resonerar han. Denna ständiga hets på symboler går som en röd tråd i den svenska politiken. Man bryr sig inte ens om att bevisa sambanden, utan tar sambanden för givet och ropar på förbud utifrån löst tyckande. Givetvis kryddas det hela med "tänk på barnen" för att immunisera förslaget i brist på riktiga argument och fakta. Det här mina läsare är ett skolboksexempel på dålig politisk argumentation som endast går att genomföra i ett snedvridet politiskt klimat (rörande droger) som det vi har i Sverige. Eftersom "alla" (åtminstone offentligt) håller med om att droger ska fasas ut ur samhället, så bryr man sig inte ens om att argumentera för sin sak. Ändamålen helgar medlen. Kan man bara nämna att det finns ett samband mellan förbudet och det övergripande målet om ett kliniskt, drogfritt samhälle. Givetvis utan att behöva bevisa detta vetenskapligt. Då kan man också räkna med att få gehör för sitt förslag. Moralister blir helt enkelt inte tillräckligt utskrattade i dagens politiska klimat. Tyvärr räcker det fortfarande men i ständigt minskande grad att använda sig av barn som levande sköldar och "drogliberal" som vapen för att beväpna sig i drogdebatten. Vi har precis påbörjat arbetet med att bygga upp en vettig opposition efter decennier av åsiktsmonopol inom området.

Som bonus bäddar jag in en galen finnes reaktion på ett nationellt förbud i Finland för ett par år sedan. Drar man det hela till sin spets så ser man hur tokigt ett förbud är. Jag förstår inte vad han säger, men kroppsspråk och tonfall säger det mesta man behöver veta.

http://www.youtube.com/watch?v=_5fQZhv0poU

Hijabupproret och mångkulturens gränser

Jag klär mig inte i hijab för att stödja människor rätt att klä sig som man vill idag. Däremot kommer jag skriva en bloggtext om vilka normer jag anser bör gälla rörande detta kontroversiella plagg och hur det sedan förhåller sig med den bredare kontexten av subkulturer och det mångkulturella samhället. Jag är liberal och ateist så en del kan vara främmande eller fördomsfullt i texten.

En (vinklad) historik
Bör man klä sig i Hijab om man är muslimsk kvinna? Jag anser inte det. För det första har vi tillräcklig erfarenhet från det moderna Sverige för att konstatera att samhället på intet sätt faller sönder utan en könssegregerande slöja på alla kvinnor. För det andra. Vad har jag själv för åsikt om slöjan? Jag anser att det är synnerligen omotiverat att bära kläder baserat på vad som står i religiösa urkunder. Liksom jag anser det vara olämpligt av samma urkunder att diktera plastikkirurgiska ingrepp på spädbarn, anser jag det vara olämpligt att följa moderåd en psykiskt sjuk, maktgalen, analfabetisk man sade om kläder på medeltiden. Mohammed är ingen auktoritet när det kommer till vårt samtida mode. Det finns ingen självklarhet att man ska bära vare sig kalsonger, strumpor, byxor etc. Jag anser att man ska bära hijab eller någon annan form av slöja endast om man finner det estetiskt tilltalande. Att redan Mohammed skrev i en sagobok (Koranen) om hur människor bör klä sig ger inte någon särskild legitimitet åt åsikten. Den är precis som alla andra åsikter och ska bedömas på dess egna premisser. Att häva att en osynlig ande ingen människa någonsin har träffat har estetiska preferenser för stympade könsorgan på män och täckt hår/kropp på kvinnor gör det inte rätt. Att referera till en extern agent man inte ens är säker på att den existerar gör knappast argumentet mer välunderbyggt utan bara svårare att genomskåda.

Det hela blir än mer problematiskt med de rationella argument man faktiskt anför för detta påbjudna klädesplagg. Det kan där sammanfattas som en kroppskondom, för isolering från samhället. Man vill förhindra att kvinnor deltar på fria villkor i civilsamhället. Dels med varandra och dels med det andra könet. Det är då uppenbart att klädesplaggets utveckling i praxis är som ett av flera verktyg för att kontrollera människor och upprätthålla gamla maktstrukturer av ökenkaraktär. Det handlar om klansystem, feodalsystem med flera som brukas i kombination med diktatur för att hålla folket från att bidra till det gemensamma bästa. Det är ett förnationalistiskt maktsystem där man inte är medborgare utan man är undersåte i det land man bor. I stället för att ha ett liberaldemokratiskt nationsbygge är det bibehållande av ärvda privilegier som dominerar maktapparaten. Religionen är ett verktyg för att hålla folket docilt. Eller som Lenin sade: Religionen är ett opium för folket. Vi ser förövrigt samma sak i dagens Ryssland, där världslig och gudomlig makt sammanblandas med katastrofala följder. Hade man haft religionsfrihet i de av Islam dominerade länderna, hade praxis troligen varit annorlunda, med en mildare tolkning av skrifterna.

Andra former av klädsel
Med allt detta sagt om min avsky inför dåliga motiveringar av potentiellt förtryckande kulturella seder så stödjer jag dagens aktion. Man ska inte bli våldsutsatt bara för att man motiverar sin klädstil med sagofigurer och vilka åsikter den religiösa eliten har om kläder. Lika lite som andra personer inte ska utsättas för våld på grundval av sitt klädval ska muslimska kvinnor göra det. Jag vill exempelvis att burkaklädda ska vara lika fria från våldshot som infödda män är i businessburka (kostym). Det finns dresscode i många olika sammanhang och om man vill symbolisera sin religiösa övertygelse med lusiga hattar, smycken eller huvudduk, ska man också vara fri att göra så. Givetvis kan man inte räkna med att interaktionen med övriga medborgare i samhället kommer vara smärtfritt om man gör klädval som kan upplevas provocerande eller skrämmande. Liknande problem har vi med Finskromer, en minoritet i Sverige som också den klär sig på ett sätt traditionellt sätt som omgivningen uppfattar som hotfullt. De som väljer att klä sig på något av alla de otal sätt som sänder ut hotfulla signaler måste bli mer medvetna om att det faktiskt kan bli problem med exempelvis diskriminering om man väljer att göra det. Detta vare sig vi vill eller inte, eftersom processen för diskriminering är instinktiv och inte förutsätter negativa fördomar och främlingsfientlighet för att existera.

Jag anser att människor bör få välja att klä sig precis hur som helst, vilket inkluderar både niqab och naturism. Men man får lov att ta konsekvenserna av detta val om man inte blir insläppt i butiker. Bara för att lagen säger att klädval är möjligen innebär det givetvis inte att det är lämpligt att göra så. Sedan tillkommer det att det kommer finnas andra normer som inte är nedskrivna i lagboken men som ändå dikterar vilka kläder som gäller i olika sammanhang. Det kan då innebära exempelvis att man inte får bära slöja i skolan i yrkesrollen som lärare, men att måste bära slöja i moskén. Jag anser utifrån samma principer att man bör tillåtas bära hakkors och övrig klädsel som signalerar en nazistisk politisk övertygelse, samtidigt som associationsfriheten bör gälla och samhället ska tillåtas isolera samma människa utifrån dennes klädval. Vill du vara en del av samhället ska du också signalera detta genom att klä dig på ett sätt som normen. Lever du ett liv som är mindre beroende av majoritetssamhället kan du klä dig på ett sätt som accepterat inom din subkultur. Det kan då handla om att du klär av dig på nudistcampingen och klär dig i frack på galamiddagen. Lagstiftningen ska behandla generalfallet. Av respekt för din omgivning bör du avhålla dig från en klädsel som ligger för långt från majoritetsnormen om du vill delta på lika villkor, utan diskriminering i vårt gemensamma samhälle.

Kläder och mångkulturen
Det som jag beskrivit ligger nära den syn jag har på konflikten mångkultur-monokultur. Det bör även fortsättningsvis finnas en gemensam kulturell grund. Denna är inte statisk utan utvecklas ständigt genom medborgarnas gemensamma insatser. Det ska dock vara möjligt med opt-out i stor utsträckning rörande många kulturella seder och normer. Särskilt om det sker på fritiden när man inte har ett ansvar att representera det företag man arbetar på och inte heller ska interagera med andra subkulturer i det gemensamma svenska samhället. Det är denna balans jag eftersträvar i den nödvändiga avvägningen mellan kohesion  och autonomi. Ett välfungerande samhälle är vare sig en anarki eller autokrati. Den präglas av att olika individer går samman och har svenskheten gemensam. Det viktigaste är då att man försöker undvika belastning på omgivningen, genom att man försöker vara trevlig, följa lagarna och de viktigaste normerna i sin interaktion med omgivningen samt försörjer sig ekonomiskt i den utsträckning man har förmåga till. Man ska vara integrerad i samhället, även om man inte nödvändigtvis behöver vara assimilerad in i någon slags medianpersonlighet. Utrikes födda ska ha samma utrymme som infödda att uttrycka sig. Man behöver inte titta på Melodifestivalen och På spåret på TV för att räknas som svensk. Man behöver faktiskt inte ens äga en TV. Det viktigaste är att man åtminstone är assimilerad in i en svensk subkultur och att denna i sin tur är integrerad in i det svenska samhället.

Jag hoppas att du som läsare har fått de olika gränserna tydliggjorda och fått en välunderbyggd argumentation om vart gränserna ska dras för att allas intressen ska tillgodoses i så hög grad det är möjligt och samtidigt undvika konflikter.

Religiös alienation

Det är intressant med abrahimismen och att tron korrumperades till maktverktyg. Det är inte längre genuina värderingar och uppfattningar om världen som människor tror på. Numera (sedan ca 2000 år tillbaka) sätts agendan av en prästelit. Sedan religionsfrihetens genomslag så har detta utvecklats ytterligare och tro har förvandlats till något man "köper" i flera betydelser.

Vi ser det exempelvis med följande uttalande av en invandrad svensk idrottsstjärna – Hon säger: ”Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det”.

Tro ses inte längre som en organisk och decentraliserad process utan som något en elit uttolkar ur allt mer förlegade historiska dokument. Religionen är inte längre samtida utan dåtida. Någonting som några andra skapade och som tas för givet ska se likadant ut för all framtid.

Det finns ingenting givet att abrahimismen ska dominera trosuppfattningarna för all framtid. Precis som socialdemokraternas hegemoni allt mer bryts sönder har också de gamla centraliserade och dogmatiska religionsuppftattningarna brutits sönder. Skillnaden är att vår kulturella uppfattning om religionens roll i våra liv inte har hunnit updateras för nutidens förutsättningar

Reflektion på tillslaget mot Undertexter (obs, relevansen är svag)

Idag släppte Expressen följande briljanta artikel http://m.expressen.se/kultur/ide/remsrazzian/

Joakim Jardenberg ställde då den helt legitima frågan: Vart kommer lobbyisternas pengar ifrån? Denna fråga inspirerade mig till följande inlägg. Som vanligt är det spretigt och det kan vara svårt att hänga med i mina strukturella förklaringsmodeller. Du som läser detta kommer däremot förstå mitt tänkande ganska bra och kan få inspiration. Jag ber om ursäkt för stavfel då jag skrivit inlägget på en surfplatta. Jag kommer också vara tjatig eftersom jag håller samma tema och varierar det, precis som en bra EDM-låt.

---

Pengarna kommer från de stora bolagen. Jag har för mig att jag läste för ett par år sedan  att uppemot 5% av budgeten hos de stora skivbolagen i USA gick till RIAA. Det har gjort dem överfinansierade och detta har används för att bringa kaos under täckmanteln av att man agerar för artisternas instressen (vilket är BS) när man snaare har fått helt fria tyglar att tolka in både det ena och det andra i detta intresse. Bäst vore om artisterna organiserade sig fackligt i stället och hade direktinflytande över sina representanter (som numera mest är parasiter.)

Andemeningen i den amerikanska konstitutionen har helt fallit i glömska och förvridits till att betyda helt andra saker än vad som står ordagrannt och samma sak har skett här. Särintressena har tagit över och politikerna är så fartblinda att de tyvärr inte våga bromsa den eskalering som skett. Man har i så många andra fall hoppat över flera steg i resonemangen och slutat i den helt knäppa föreställningen att mer makt till lobbyorganisationerna är bra för allmänintresset. Likt andra fall har man fastnat i FN-dyrkan och eftersom vi har konventioner om immateriellrätt så har den lika knäppa idén att ju mer legala skyddssystem och adelsprivilegier till särintressen desto bättre. 

Proportionerna har försvunnit och för mig som ung och med ett visst utifrånperspektiv så känns det som om varken storindustrin, dess företrädare eller politiker har velat acceptera att frågorna är komplexa och att vi får lämna ett större utrymme för remixkonst i alla dess former att verka. Det vi ser mer än något annat är att gamla kulturformer slåss med de privilegier de getts av politiker för att förhindra nya kulturformer att ta plats. Precis som undertexter är remixer av filmer är disneyfilmer ofta remixer på det gemensamma sagoarvet och poplåtar ofta är remixer av Parchabells Canon in D. 

Jag är så hopplöst trött på att vi vant oss och accepterat en felaktig indelning av "kultur" och "icke-kultur", där nya uttrycksformer ska förhindras medan gamla former ska få ekonomiska och juridiska privilegier. Vi ser detta mönster gång efter annan (och inte bara inom underhållningsbranscherna). Men jag ska nämna några exempel på denna xenofobi och hur den är skadlig. 'Islam är inte en del av svensk kultur', 'Alkoholen är en del av svensk kultur, narkotika är det inte', 'Vi ska inte konkurrera med låglönejobb'. Jag kan då inte låta bli att tänka på laissez faire; att låta saker bara vara ifred. Det beskrivna problemet tenderar nämligen att uppstå på de områden man politiskt delat ut privilegier (juridiska, ekonomiska, institutionella...) för att främja det man av någon anledning tycker om. När någon samhällsförändring sedan hotar detta ropar man efter mer hjälp samt börjar peka ut fiender som av illvilja skapar den ondska orsakar det man från det egna snäva perspektivet uppfattar som destruktiv samhällsförändring. Vad vi dock lärt oss av historien är att det i stort sett alltid är missförstånd och att bilden är betydligt ljusare än som framgår när vi väl vant oss. 

Det är denna lärdom som är en av grundpelarna i mångkulturalismen, vi är toleranta och tillåter nya kulturuttryck samsas med gamla. Många som talar väl om mångkulturen gör det bara för att plocka PK-poäng och förstår inte ideologins implikationer. De nya kulturutrycken som vi integrerar i Sverige kan komma från gamla kulturer på andra platser på jorden. De kan också ha vuxit fram inom landet som del av den naturliga utvecklingen. Externa faktorer påverkar givetvis vare sig det är teknologi, ekonomi, geografi eller vad vi än kan tänka oss för miljöfaktorer. Precis som sabotörerna blev förskräckta av textilautomatiseringen för 250 år sedan så blir envägsmedia förskräckta av internet och den skaparkraft den frigör. Tyvärr så erkänner vi inte Internetkulturen eftersom den inte i lika stor grad bygger på greppbara varor som pjäser, filmer, skivor utan kan röra sig om samtal på forum, inlägg på tvtropes eller något av tusentals andra subtila sätt att utveckla den mänskliga kulturen på. Ofta så får man höra fnysningar från gamlingar som tror sig sparka nedåt när de egentligen sparkar uppåt om att man 'inte ska sitta så länge framför datorn' eller som med klämkäcka kampanjer försöker avskräcka ungdomar från att ha kul, exempelvis genom att ungdomarna har tillfälliga sexuella kontakter eller knarkar. Visst kan det finnas ett visst mått av lärdomar att lära från den äldre generationen, men det hela blir så skevt när det blir till politiska uttryck.

När kulturen politiseras får vi en rad problem att hantera. Det första är den sammanblandning som sker mellan kultur och politik. Vi har sett med förskräckelse vad som händer när åsikter som kulturell subkomponent integreras i statsapparaten. Då får vi åsiktsförtryck av det slag som är intensivt i Persiska viken och som har ett hyfsat starkt grepp om såväl Kina och Ryssland. Demokrati ser jag som en skala där det gäller att vandra så långt bort från monokultur som möjligt. Religionsfrihet och politisk åsiktsfrihet är viktiga delar i detta, men det tar inte slut där. Alla former av morallagar som stödjer sig polisiär makt bör elimineras. Likaså bör korporativistisk integration av ickedemokratiska (här i benämningen organisationer som inte "ägs" av riksdagen) organisationer in i statsmakten begränsas, vare sig det är Ipred, facket eller SVD. Vi bör vara väldigt försiktiga med att låta organisationer och individer som inte sitter på politiskt mandat ha politisk makt. 

När dessa organisationer hoppar mellan sina roller och både är en del av och utanför makten får vi blodpropp i det demokratiska blodomloppet. Exempel: IOGT-NTO sitter i statens ANDT-råd. Visst behöver vi ha civilsamhället för att kunna ge kvalificerade remissyttranden från särintressen med stor kompetens och intresse i sakfrågor. Men inrättar vi en gräddfil som gör att de inte behöver löpa samma gatlopp som övriga konkurrenter på idéernas marknad får vi problem. Likadant problem har vi med Systembolaget som lobbar för sitt egna privilegium och hålla undan såväl konkurrerande droger som konkurrerande aktörer. Sedan låtsas man om att det inte finns någon konkurrens bara för att vi har en monopollagstiftning. Men är det något jag lärt mig så behöver inte en marknad vara vit för att existera. I alkoholens fall har vi både en grå och en svart marknad utöver den vita. 

Nu ska jag ta ett steg tillbaka och koppla åter till mitt resonemang om demokratiskalan. Jag är av uppfattningen att demokratin som princip inskränks när politiker institutionaliserar bland annat tankeutbyte. När man håller mediaföretag vid liv med bland annat tidningsstöd och tidsskriftsstöd så inskränker man marknadsmekanismerna och gör att produktionen inte står i paritet med den reella efterfrågan. När man subventionerar multiarenor som sedan går med förlust bygger man sig fast i statiska strukturer för hur kulturen verkar som kanske inte alls är relevanta för medborgarna.  Nya kulturyttringar utan de nepotiska kontakter som (tyvärr) krävs i det moderna Sverige får då inte bara konkurrera på lika villkor, utan till och med på olika villkor. Politikernas kåthet efter exempelvis OS-medaljer har säkerligen lett till att många potentiella frön till kulturell utveckling aldrig slagit ut. Idioterna till politiker har misstagit flashiga konserter som kultur, när det egentligen är så att allting vi gör är kultur (om dock i varierande form och med varierande verkshöjd). Man har byggt sig fast i denna uppfattning att en liten synlig del av spektrat är samma del som helheten. Man bygger en jävla massa luftslott och bygger slottens väggar med godtycke, golven med lagar och taken med subventioner. Allt för att konservera och göra kulturen greppbar så det finns någonting man kan uppmuntra och förbättra. 

Jag ska inte sticka under stolen med att det är praktiskt att söka bidrag från ungdomsstyrelsen i stället för att skramla ihop pengar för finansieringen av de föreningar jag är aktiv i. Men den stora frågan blir ju onekligen om det är värt att betala priset i form av makthegemonier och osund konkurrens samt bidragsberoende för att åstadkomma detta. Varför anses sponsring och mecenatskap som någonting fult men statens anonyma kista som fin? Varför är direktinvesteringar fult (vilken känsla väcker ordet riskkapitalist?), men aktier kontrollerade av anonyma fondförvaltare i börsbolag fint? Varför håller vi på att skapa en kultur i samhället och finansiering av den ideella sektorn som bygger på anonyma allmosor där engagemang hos resursstarka ses som hot. Varför kan vi inte se Red Bull som en lika god samhällsbyggare som ungdomsstyrelsen? 

Men en sak måste jag komma tillbaka till efter alla dessa funderingar. Varför är det inte bara så illa att vi ger makt åt forna tiders institutioner utan också går så långt att vi, om så krävs, använder våld för att förhindra nya mångkulturella experiment att ta plats? Jag tänker främst på de yttringar vars förbud går att härleda tillbaka till den tid då våld ansågs vara vardagsmat för att upprätthålla monokulturen. Nämligen på den tiden religionen ar inkorporerad i statsapparaten och var ytterligare ett verktyg i maktelitens verktygslåda för kontroll av medborgarna. På den tiden sågs avvikande åsikter som hot mot samhällsväven. Numera har vi lärt oss att samhället växer sig starkare av de olika formerna av yttrandefrihet som vi idag håller skyddade och heliga. Trots det håller sig den kristna moralismen ett relativt fast grepp på vissa områden som aldrig tycks tappa kraft. Det handlar givetvis om sex och om droger. Till viss del kan jag förstå att moralismen lyckats överleva in i industrisamhället. Båda aktiviteterna medför signifikanta risker i naturtillståndet. Idag har vi dock lärt oss en del och har verktyg av olika slag för att minimera riskerna. Risken för graviditet är nära noll om man använder preventivmedel. Preventivmedel är lättare än någonsin förr nu när forskare har utvecklat en sterilisering hos män som går att ta bort vid behov. Likadant är det med de narkotikaklassade drogerna där vi numera vet vilka som är farliga och vilka som är mindre farliga och hur man minimerar riskerna för såväl skador som beroende. Vi behöver inte ropa efter polisen så fort någon tjänar pengar på att knulla eller lyssnar på okonventionell musik under nya former av berusningstillstånd. 

Det mångkulturella samhället är väldigt enkelt. Har någon blivit skadad? Om nej, låt gå. Även om medborgarna sällan är helt toleranta mot varandra, ty jantelag och mobbning kommer fortsätta att existera, kan vi åtminstone sträva efter att politiken ska vara tolerant. Varför ska politiksektorn bry sig om musikfestivaler och multisportarenor? Det borde väl räcka med att kontrollera bullernivåer och koordinera civilsamhället och näringslivet att själva organisera underhållning och kultur. Kulturell framgång bör inte handla om hur duktig man är på att skicka ansökningar. Här stannar jag nog för den här gången