Olika berättelser och olika datamängder. Hur står det egentligen till med samhället bortom de subjektiva känslorna?

Med tanke på BRÅ. Hur ska datan gå ihop? Anmälningarna har ökat med runt 300% på 4 årtionden (http://www.6mannen.se/det-tryggare-sverige/ )samtidigt som Trygghetsundersökningen från samma BRÅ (http://www.aftonbladet.se/kultur/article21092832.ab) visat att brottsligheten minskar. Båda datamängderna och analyserna måste kunna gå att få ihop bättre. Är det verkligen så att anmälningsbenägenheten ökar med hundratals procent inom en generation eller vad finns det för andra förklaringar som kan få ihop de två verklighetsbilderna som progressiva och konservativa bråkar om.

Eller handlar allt bara om den ökade medialiseringen? En diskussion med en vän förra veckan indikerade det då kriget i Levanten har extremt stora rubriker internationellt men försumbart antal dödsoffer relativt tidigare konflikter. Detta är helt i linje med Pinkers forskning som Magnus Betnér​ refererade i sin vlog.

En annan fråga är hur Polisen lyckas få sämre och sämre effektivitet med åren trots ökade satsningar. Har polisernas intelligens försämrats och lathet ökat, har arbetsbördan eskalerat (på grund av ökad brottslighet eller sämre organisering?) eller vad kan det finnas för förklaringar där?Att poliser och åklagare släpper brottslighet innan att på allvar utreda den är oavsett vilket ett skämt.

Likaledes är det ett problem med segregeringen, som har flera orsaker. allt från migration, till skolor till religion till brain drain och allt mer svårlöslig strukturomvandling och globalisering gör att etniskt heterogena landsändar blir socialt och ekonomiskt homogena och får en gruppdynamik som inte funnits i Sverige på länge.

Oavsett vilket så har verkligen den mänskliga optimismen tagit sig en rejäl törn. Inte minst på grund av den ökade medvetenheten av de bieffekter som mänskligt handlade får, exempelvis på miljön, vilket inte syntes till under rekordåren

Rädsla och författarskap

Jag begränsas så mycket av min rädsla. (Den dagen jag gör mig av med min rädsla blir det åka av, det kan jag lova.) Det finns så mycket opublicerade artiklar så att det räcker till en halv författarkarriär i mina arkiv. Jag är dock för rädd för att skriva färdigt och publicera artiklarna. (Jag kanske borde skicka något till Filter eller motsvarande tidning?)

Jag vill egentligen bli författare men jag är lite för rädd och osäker på min egen skrivförmåga för att jag ska våga ta steget. Jag har så många halv- och helmisslyckade studentuppsatser för att jag ska lita på min förmåga till längre textformat. Samtidigt som jag är kreativ är jag också tankspridd på ett problematiskt sätt.

Jag ser att jag har kanske 20 opublicerade texter för varje publicerad bloggtext. Bara mitt stora dokument med noteringar är 200 sidor långt samtidigt som jag har mängder av noteringar utspridda på olika datorer och servrar. Vad jag saknar är verktygen att pussla ihop bitarna på ett vettigt sätt. Förhoppningsvis på ett sådant sätt att andra personer kan tänkas betala för texterna. Om jag skulle höfta har jag runt hundra olika artiklar påbörjade där jag inte kommer riktigt fram till avslut. Hela tiden finns hotet om att min stil inte passar in som en mental bromskloss. Exempelvis att jag blir refuserad eller näthatad.

Det strider lite också mot min uppfostran och mina värderingar att inte ha ett "riktigt" jobb och en "riktig" utbildning. Jag borde egentligen bita ihop när prestationsångesten tränger sig på i studierna. I stället knäcktes jag och kunde inte bita ihop när tempot dessutom var för lågt för att vara uthärdligt. Jag kände mig bara maktlös i universitetets rigida miljö där man ska tentas av och fejka kunskaper i diverse seminarier.

Det går nog tillbaka till min barndom. Jag har alltid varit nyfiken men inte heller särskilt duktig på att följa regler. Därför har jag lärt mig extremt mycket på egen hand utanför skolan (exempelvis engelska, naturvetenskap & historia) men väldigt lite i skolan. Att korvstoppa fakta i en fyrkantig mall och sedan prestera var främmande för mig. Hela betygssystemet är så felkonstruerat för humaniora.

Efter att ha blivit stämplad som en outsider utan fler än enstaka vänner i förskolan är det först nu jag håller på att återhämta mig med allt fler vänner. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan jag gör mig av med stämpeln och självbilden att jag inte kan skriva längre sammanhängande texter. Jag överraskade mig själv att lyckas läsa en hel bok i streck. Jag trodde faktiskt inte att jag längre kunde koncentrera mig på det.

Jag borde verkligen sova...

Stad och Land i EP-valet

Efter att ha bloggat på Facebook i några månader är det nu åter dags att gå tillbaka till en riktig bloggplattform för bloggandet och inte skräpa ner mina vänners flöden med meterlånga inlägg hela tiden.
---
Den starka tillväxten vi ser i Sverige (trots lögnerna om massarbetslöshet som florerar från olika håll) har gjort att vi hamnar i en speciell politisk situation här. Vi kan unna oss en socialist-feministisk rörelse tack vare vårt välstånd. Som Filip Wästberg (LUF) skriver: "Det hela är obehagligt ironiskt. Samtidigt som högerextrema går framåt i hela Europa inklusive Sverige har en rörelse av narcissistiska medelklasskids förenats i känslan av att de genom sina offentliga protester kommer att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. [...]"

EP-valet handlade egentligen bara om några få saker: att tillväxten är ojämnt fördelad i Sverige och att Maslows behovstrappa bevisas vara en välfungerande teori för mänskliga behov. I storstäderna där tillväxten är stark klättrar vi upp på behovstrappan och unnar oss en kostsam etatistisk feminism och miljöpolitik. På landsbygden där ungdomsarbetslösheten är som starkast så pekas fiender ut som orsak till den prekära situationen för individerna där. Tyvärr jamsar liberaler med i sossepropagandan om att det är politiker som skapade samhället. Det var människor som skapade samhället vi lever i. En del av dem var politiker. Det går inte att skylla på politiker att tillväxten är negativ på vissa platser och positiv på andra. Som helhet har vi det bra i Sverige. Det vi behöver göra är att fortsätt ha en centerpartistisk landsbygdspolitik som i rimligaste mån försöker göra livet på landsbygden bättre. Det är hjälp till självhjälp och fungerande samhällsservice som behövs där och inte HLR-maskineri som definitivt dödar landsbygden på lång sikt. Vi behöver också se till att ha en fungerande bostadspolitik så att det byggs tillräckligt med bostäder att landsbygdens folk kan flytta in till städerna där det finns arbete. Mycket mer än så kan faktiskt inte politiker göra om vi ska vara realistiska. Jag väntar fortfarande efter en riktig lägenhet här i Uppsala efter snart två år i korridor.

Regeringen får panik av direktimporterat vin

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/matjattens-vinlador-utreds_8867046.svd

Det är typiskt för regeringen. Som Bengt Svensson skriver i RUS är det inte mycket mer än såhär regeringen orkar med i drogpolitiken. Regeringen blir missnöjd när domstolarna dömer "fel" och i brist på verklig politik som försöker göra något så försöker man sig på en endimensionell repressiv linje. Regeringen driver en reaktiv politik i stället för en aktiv politik. Det är alltså inte konstigt att detta ska "snabbutredas" eftersom regeringen agerar utifrån  panik i stället för utifrån en tydlig ideologisk riktning. En generell kritik som brukar riktas mot den nuvarande regeringen är att den är slut på idéer och detta syns extra tydligt på drog/missbrukspolitiken.

Importen är ett ickeproblem (tycker jag). Importen har totalt sett minskat senaste åren (men kanske ökar nu när skatten höjts vid årsskiftet). Det sker färre resor till Tyskland än för ett par år sedan. Den direktlevererade alkoholen består i huvudsak av dyra kvalitetsviner och utgör en bråkdel av försäljningen i Sverige. Vad regeringen/Systembolaget nu ägnar sig åt skulle jag nog kalla mobbning av enskild näringsidkare. Uttalandena och agerandet Systembolaget ägnar sig åt är mycket mer likt en monopolist som vill värja sig från konkurrens än den folkhälsoinstitution den säger sig vara.

Samtidigt kan jag förstå regeringens agerande eftersom politiken uttalat ska göra det krångligt att köpa alkohol. Blir direktimporten för smidig och serviceinriktad så bryter det mot politikernas intentioner. Då vill man "sätta dit" Winefinder för att upprätthålla signalpolitiken.

I slutändan så handlar det om ideologi. Ska Sveriges restriktiva/repressiva politik på drogområdet bibehållas när omvärlden och samhället förändras? Är det ens möjligt att behålla politiken i dagens globaliserade värld? Det skulle kosta en enorm prestige att erkänna att politiker inte kontrollerar flödet av droger, vare sig om det handlar om legala droger som alkohol eller narkotikaklassade droger. Eftersom man under årtionden målat ut alla nyanseringar som drogliberala är det också svårt som politiker att överhuvudtaget föreställa sig en annorlunda politik. Kanske går det att vara mer avslappnad utan att missbruket eskalerar. Detta är dock uteslutet för ledande politiker då en mer tolerant politik ses som en Pandoras ask som riskerar att urholka samhället. Det är någonstans här som politiken idag befinner sig i en låsning där endast mer extrem politik ses som det enda alternativet. I brist på alkoholpolitiska idéer försöker man sig på samma politik som tidigare, bara gör politiken mer extrem och håller tummarna på att det ger resultat.

Lakritspipor kommer förbjudas?

Idag går Carl Schlyter (MP) ut med ett förslag om förbud mot lakritspipor då han med flera anser att det leder till tobaksrökning. Det sänder alltså fel signaler samt är en inkörsport till tyngre missbruk resonerar han. Denna ständiga hets på symboler går som en röd tråd i den svenska politiken. Man bryr sig inte ens om att bevisa sambanden, utan tar sambanden för givet och ropar på förbud utifrån löst tyckande. Givetvis kryddas det hela med "tänk på barnen" för att immunisera förslaget i brist på riktiga argument och fakta. Det här mina läsare är ett skolboksexempel på dålig politisk argumentation som endast går att genomföra i ett snedvridet politiskt klimat (rörande droger) som det vi har i Sverige. Eftersom "alla" (åtminstone offentligt) håller med om att droger ska fasas ut ur samhället, så bryr man sig inte ens om att argumentera för sin sak. Ändamålen helgar medlen. Kan man bara nämna att det finns ett samband mellan förbudet och det övergripande målet om ett kliniskt, drogfritt samhälle. Givetvis utan att behöva bevisa detta vetenskapligt. Då kan man också räkna med att få gehör för sitt förslag. Moralister blir helt enkelt inte tillräckligt utskrattade i dagens politiska klimat. Tyvärr räcker det fortfarande men i ständigt minskande grad att använda sig av barn som levande sköldar och "drogliberal" som vapen för att beväpna sig i drogdebatten. Vi har precis påbörjat arbetet med att bygga upp en vettig opposition efter decennier av åsiktsmonopol inom området.

Som bonus bäddar jag in en galen finnes reaktion på ett nationellt förbud i Finland för ett par år sedan. Drar man det hela till sin spets så ser man hur tokigt ett förbud är. Jag förstår inte vad han säger, men kroppsspråk och tonfall säger det mesta man behöver veta.

http://www.youtube.com/watch?v=_5fQZhv0poU

Hijabupproret och mångkulturens gränser

Jag klär mig inte i hijab för att stödja människor rätt att klä sig som man vill idag. Däremot kommer jag skriva en bloggtext om vilka normer jag anser bör gälla rörande detta kontroversiella plagg och hur det sedan förhåller sig med den bredare kontexten av subkulturer och det mångkulturella samhället. Jag är liberal och ateist så en del kan vara främmande eller fördomsfullt i texten.

En (vinklad) historik
Bör man klä sig i Hijab om man är muslimsk kvinna? Jag anser inte det. För det första har vi tillräcklig erfarenhet från det moderna Sverige för att konstatera att samhället på intet sätt faller sönder utan en könssegregerande slöja på alla kvinnor. För det andra. Vad har jag själv för åsikt om slöjan? Jag anser att det är synnerligen omotiverat att bära kläder baserat på vad som står i religiösa urkunder. Liksom jag anser det vara olämpligt av samma urkunder att diktera plastikkirurgiska ingrepp på spädbarn, anser jag det vara olämpligt att följa moderåd en psykiskt sjuk, maktgalen, analfabetisk man sade om kläder på medeltiden. Mohammed är ingen auktoritet när det kommer till vårt samtida mode. Det finns ingen självklarhet att man ska bära vare sig kalsonger, strumpor, byxor etc. Jag anser att man ska bära hijab eller någon annan form av slöja endast om man finner det estetiskt tilltalande. Att redan Mohammed skrev i en sagobok (Koranen) om hur människor bör klä sig ger inte någon särskild legitimitet åt åsikten. Den är precis som alla andra åsikter och ska bedömas på dess egna premisser. Att häva att en osynlig ande ingen människa någonsin har träffat har estetiska preferenser för stympade könsorgan på män och täckt hår/kropp på kvinnor gör det inte rätt. Att referera till en extern agent man inte ens är säker på att den existerar gör knappast argumentet mer välunderbyggt utan bara svårare att genomskåda.

Det hela blir än mer problematiskt med de rationella argument man faktiskt anför för detta påbjudna klädesplagg. Det kan där sammanfattas som en kroppskondom, för isolering från samhället. Man vill förhindra att kvinnor deltar på fria villkor i civilsamhället. Dels med varandra och dels med det andra könet. Det är då uppenbart att klädesplaggets utveckling i praxis är som ett av flera verktyg för att kontrollera människor och upprätthålla gamla maktstrukturer av ökenkaraktär. Det handlar om klansystem, feodalsystem med flera som brukas i kombination med diktatur för att hålla folket från att bidra till det gemensamma bästa. Det är ett förnationalistiskt maktsystem där man inte är medborgare utan man är undersåte i det land man bor. I stället för att ha ett liberaldemokratiskt nationsbygge är det bibehållande av ärvda privilegier som dominerar maktapparaten. Religionen är ett verktyg för att hålla folket docilt. Eller som Lenin sade: Religionen är ett opium för folket. Vi ser förövrigt samma sak i dagens Ryssland, där världslig och gudomlig makt sammanblandas med katastrofala följder. Hade man haft religionsfrihet i de av Islam dominerade länderna, hade praxis troligen varit annorlunda, med en mildare tolkning av skrifterna.

Andra former av klädsel
Med allt detta sagt om min avsky inför dåliga motiveringar av potentiellt förtryckande kulturella seder så stödjer jag dagens aktion. Man ska inte bli våldsutsatt bara för att man motiverar sin klädstil med sagofigurer och vilka åsikter den religiösa eliten har om kläder. Lika lite som andra personer inte ska utsättas för våld på grundval av sitt klädval ska muslimska kvinnor göra det. Jag vill exempelvis att burkaklädda ska vara lika fria från våldshot som infödda män är i businessburka (kostym). Det finns dresscode i många olika sammanhang och om man vill symbolisera sin religiösa övertygelse med lusiga hattar, smycken eller huvudduk, ska man också vara fri att göra så. Givetvis kan man inte räkna med att interaktionen med övriga medborgare i samhället kommer vara smärtfritt om man gör klädval som kan upplevas provocerande eller skrämmande. Liknande problem har vi med Finskromer, en minoritet i Sverige som också den klär sig på ett sätt traditionellt sätt som omgivningen uppfattar som hotfullt. De som väljer att klä sig på något av alla de otal sätt som sänder ut hotfulla signaler måste bli mer medvetna om att det faktiskt kan bli problem med exempelvis diskriminering om man väljer att göra det. Detta vare sig vi vill eller inte, eftersom processen för diskriminering är instinktiv och inte förutsätter negativa fördomar och främlingsfientlighet för att existera.

Jag anser att människor bör få välja att klä sig precis hur som helst, vilket inkluderar både niqab och naturism. Men man får lov att ta konsekvenserna av detta val om man inte blir insläppt i butiker. Bara för att lagen säger att klädval är möjligen innebär det givetvis inte att det är lämpligt att göra så. Sedan tillkommer det att det kommer finnas andra normer som inte är nedskrivna i lagboken men som ändå dikterar vilka kläder som gäller i olika sammanhang. Det kan då innebära exempelvis att man inte får bära slöja i skolan i yrkesrollen som lärare, men att måste bära slöja i moskén. Jag anser utifrån samma principer att man bör tillåtas bära hakkors och övrig klädsel som signalerar en nazistisk politisk övertygelse, samtidigt som associationsfriheten bör gälla och samhället ska tillåtas isolera samma människa utifrån dennes klädval. Vill du vara en del av samhället ska du också signalera detta genom att klä dig på ett sätt som normen. Lever du ett liv som är mindre beroende av majoritetssamhället kan du klä dig på ett sätt som accepterat inom din subkultur. Det kan då handla om att du klär av dig på nudistcampingen och klär dig i frack på galamiddagen. Lagstiftningen ska behandla generalfallet. Av respekt för din omgivning bör du avhålla dig från en klädsel som ligger för långt från majoritetsnormen om du vill delta på lika villkor, utan diskriminering i vårt gemensamma samhälle.

Kläder och mångkulturen
Det som jag beskrivit ligger nära den syn jag har på konflikten mångkultur-monokultur. Det bör även fortsättningsvis finnas en gemensam kulturell grund. Denna är inte statisk utan utvecklas ständigt genom medborgarnas gemensamma insatser. Det ska dock vara möjligt med opt-out i stor utsträckning rörande många kulturella seder och normer. Särskilt om det sker på fritiden när man inte har ett ansvar att representera det företag man arbetar på och inte heller ska interagera med andra subkulturer i det gemensamma svenska samhället. Det är denna balans jag eftersträvar i den nödvändiga avvägningen mellan kohesion  och autonomi. Ett välfungerande samhälle är vare sig en anarki eller autokrati. Den präglas av att olika individer går samman och har svenskheten gemensam. Det viktigaste är då att man försöker undvika belastning på omgivningen, genom att man försöker vara trevlig, följa lagarna och de viktigaste normerna i sin interaktion med omgivningen samt försörjer sig ekonomiskt i den utsträckning man har förmåga till. Man ska vara integrerad i samhället, även om man inte nödvändigtvis behöver vara assimilerad in i någon slags medianpersonlighet. Utrikes födda ska ha samma utrymme som infödda att uttrycka sig. Man behöver inte titta på Melodifestivalen och På spåret på TV för att räknas som svensk. Man behöver faktiskt inte ens äga en TV. Det viktigaste är att man åtminstone är assimilerad in i en svensk subkultur och att denna i sin tur är integrerad in i det svenska samhället.

Jag hoppas att du som läsare har fått de olika gränserna tydliggjorda och fått en välunderbyggd argumentation om vart gränserna ska dras för att allas intressen ska tillgodoses i så hög grad det är möjligt och samtidigt undvika konflikter.

Religiös alienation

Det är intressant med abrahimismen och att tron korrumperades till maktverktyg. Det är inte längre genuina värderingar och uppfattningar om världen som människor tror på. Numera (sedan ca 2000 år tillbaka) sätts agendan av en prästelit. Sedan religionsfrihetens genomslag så har detta utvecklats ytterligare och tro har förvandlats till något man "köper" i flera betydelser.

Vi ser det exempelvis med följande uttalande av en invandrad svensk idrottsstjärna – Hon säger: ”Som jag förstår det tillåter inte min tro att män är med män och kvinnor är med kvinnor. Men jag vet egentligen inte så mycket om det”.

Tro ses inte längre som en organisk och decentraliserad process utan som något en elit uttolkar ur allt mer förlegade historiska dokument. Religionen är inte längre samtida utan dåtida. Någonting som några andra skapade och som tas för givet ska se likadant ut för all framtid.

Det finns ingenting givet att abrahimismen ska dominera trosuppfattningarna för all framtid. Precis som socialdemokraternas hegemoni allt mer bryts sönder har också de gamla centraliserade och dogmatiska religionsuppftattningarna brutits sönder. Skillnaden är att vår kulturella uppfattning om religionens roll i våra liv inte har hunnit updateras för nutidens förutsättningar