Rädsla och författarskap

Jag begränsas så mycket av min rädsla. (Den dagen jag gör mig av med min rädsla blir det åka av, det kan jag lova.) Det finns så mycket opublicerade artiklar så att det räcker till en halv författarkarriär i mina arkiv. Jag är dock för rädd för att skriva färdigt och publicera artiklarna. (Jag kanske borde skicka något till Filter eller motsvarande tidning?)

Jag vill egentligen bli författare men jag är lite för rädd och osäker på min egen skrivförmåga för att jag ska våga ta steget. Jag har så många halv- och helmisslyckade studentuppsatser för att jag ska lita på min förmåga till längre textformat. Samtidigt som jag är kreativ är jag också tankspridd på ett problematiskt sätt.

Jag ser att jag har kanske 20 opublicerade texter för varje publicerad bloggtext. Bara mitt stora dokument med noteringar är 200 sidor långt samtidigt som jag har mängder av noteringar utspridda på olika datorer och servrar. Vad jag saknar är verktygen att pussla ihop bitarna på ett vettigt sätt. Förhoppningsvis på ett sådant sätt att andra personer kan tänkas betala för texterna. Om jag skulle höfta har jag runt hundra olika artiklar påbörjade där jag inte kommer riktigt fram till avslut. Hela tiden finns hotet om att min stil inte passar in som en mental bromskloss. Exempelvis att jag blir refuserad eller näthatad.

Det strider lite också mot min uppfostran och mina värderingar att inte ha ett "riktigt" jobb och en "riktig" utbildning. Jag borde egentligen bita ihop när prestationsångesten tränger sig på i studierna. I stället knäcktes jag och kunde inte bita ihop när tempot dessutom var för lågt för att vara uthärdligt. Jag kände mig bara maktlös i universitetets rigida miljö där man ska tentas av och fejka kunskaper i diverse seminarier.

Det går nog tillbaka till min barndom. Jag har alltid varit nyfiken men inte heller särskilt duktig på att följa regler. Därför har jag lärt mig extremt mycket på egen hand utanför skolan (exempelvis engelska, naturvetenskap & historia) men väldigt lite i skolan. Att korvstoppa fakta i en fyrkantig mall och sedan prestera var främmande för mig. Hela betygssystemet är så felkonstruerat för humaniora.

Efter att ha blivit stämplad som en outsider utan fler än enstaka vänner i förskolan är det först nu jag håller på att återhämta mig med allt fler vänner. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan jag gör mig av med stämpeln och självbilden att jag inte kan skriva längre sammanhängande texter. Jag överraskade mig själv att lyckas läsa en hel bok i streck. Jag trodde faktiskt inte att jag längre kunde koncentrera mig på det.

Jag borde verkligen sova...