Efter att ha bloggat på Facebook i några månader är det nu åter dags att gå tillbaka till en riktig bloggplattform för bloggandet och inte skräpa ner mina vänners flöden med meterlånga inlägg hela tiden.
---
Den starka tillväxten vi ser i Sverige (trots lögnerna om massarbetslöshet som florerar från olika håll) har gjort att vi hamnar i en speciell politisk situation här. Vi kan unna oss en socialist-feministisk rörelse tack vare vårt välstånd. Som Filip Wästberg (LUF) skriver: "Det hela är obehagligt ironiskt. Samtidigt som högerextrema går framåt i hela Europa inklusive Sverige har en rörelse av narcissistiska medelklasskids förenats i känslan av att de genom sina offentliga protester kommer att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. [...]"
EP-valet handlade egentligen bara om några få saker: att tillväxten är ojämnt fördelad i Sverige och att Maslows behovstrappa bevisas vara en välfungerande teori för mänskliga behov. I storstäderna där tillväxten är stark klättrar vi upp på behovstrappan och unnar oss en kostsam etatistisk feminism och miljöpolitik. På landsbygden där ungdomsarbetslösheten är som starkast så pekas fiender ut som orsak till den prekära situationen för individerna där. Tyvärr jamsar liberaler med i sossepropagandan om att det är politiker som skapade samhället. Det var människor som skapade samhället vi lever i. En del av dem var politiker. Det går inte att skylla på politiker att tillväxten är negativ på vissa platser och positiv på andra. Som helhet har vi det bra i Sverige. Det vi behöver göra är att fortsätt ha en centerpartistisk landsbygdspolitik som i rimligaste mån försöker göra livet på landsbygden bättre. Det är hjälp till självhjälp och fungerande samhällsservice som behövs där och inte HLR-maskineri som definitivt dödar landsbygden på lång sikt. Vi behöver också se till att ha en fungerande bostadspolitik så att det byggs tillräckligt med bostäder att landsbygdens folk kan flytta in till städerna där det finns arbete. Mycket mer än så kan faktiskt inte politiker göra om vi ska vara realistiska. Jag väntar fortfarande efter en riktig lägenhet här i Uppsala efter snart två år i korridor.
