Rädsla och författarskap

Jag begränsas så mycket av min rädsla. (Den dagen jag gör mig av med min rädsla blir det åka av, det kan jag lova.) Det finns så mycket opublicerade artiklar så att det räcker till en halv författarkarriär i mina arkiv. Jag är dock för rädd för att skriva färdigt och publicera artiklarna. (Jag kanske borde skicka något till Filter eller motsvarande tidning?)

Jag vill egentligen bli författare men jag är lite för rädd och osäker på min egen skrivförmåga för att jag ska våga ta steget. Jag har så många halv- och helmisslyckade studentuppsatser för att jag ska lita på min förmåga till längre textformat. Samtidigt som jag är kreativ är jag också tankspridd på ett problematiskt sätt.

Jag ser att jag har kanske 20 opublicerade texter för varje publicerad bloggtext. Bara mitt stora dokument med noteringar är 200 sidor långt samtidigt som jag har mängder av noteringar utspridda på olika datorer och servrar. Vad jag saknar är verktygen att pussla ihop bitarna på ett vettigt sätt. Förhoppningsvis på ett sådant sätt att andra personer kan tänkas betala för texterna. Om jag skulle höfta har jag runt hundra olika artiklar påbörjade där jag inte kommer riktigt fram till avslut. Hela tiden finns hotet om att min stil inte passar in som en mental bromskloss. Exempelvis att jag blir refuserad eller näthatad.

Det strider lite också mot min uppfostran och mina värderingar att inte ha ett "riktigt" jobb och en "riktig" utbildning. Jag borde egentligen bita ihop när prestationsångesten tränger sig på i studierna. I stället knäcktes jag och kunde inte bita ihop när tempot dessutom var för lågt för att vara uthärdligt. Jag kände mig bara maktlös i universitetets rigida miljö där man ska tentas av och fejka kunskaper i diverse seminarier.

Det går nog tillbaka till min barndom. Jag har alltid varit nyfiken men inte heller särskilt duktig på att följa regler. Därför har jag lärt mig extremt mycket på egen hand utanför skolan (exempelvis engelska, naturvetenskap & historia) men väldigt lite i skolan. Att korvstoppa fakta i en fyrkantig mall och sedan prestera var främmande för mig. Hela betygssystemet är så felkonstruerat för humaniora.

Efter att ha blivit stämplad som en outsider utan fler än enstaka vänner i förskolan är det först nu jag håller på att återhämta mig med allt fler vänner. Förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge innan jag gör mig av med stämpeln och självbilden att jag inte kan skriva längre sammanhängande texter. Jag överraskade mig själv att lyckas läsa en hel bok i streck. Jag trodde faktiskt inte att jag längre kunde koncentrera mig på det.

Jag borde verkligen sova...

Stad och Land i EP-valet

Efter att ha bloggat på Facebook i några månader är det nu åter dags att gå tillbaka till en riktig bloggplattform för bloggandet och inte skräpa ner mina vänners flöden med meterlånga inlägg hela tiden.
---
Den starka tillväxten vi ser i Sverige (trots lögnerna om massarbetslöshet som florerar från olika håll) har gjort att vi hamnar i en speciell politisk situation här. Vi kan unna oss en socialist-feministisk rörelse tack vare vårt välstånd. Som Filip Wästberg (LUF) skriver: "Det hela är obehagligt ironiskt. Samtidigt som högerextrema går framåt i hela Europa inklusive Sverige har en rörelse av narcissistiska medelklasskids förenats i känslan av att de genom sina offentliga protester kommer att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. [...]"

EP-valet handlade egentligen bara om några få saker: att tillväxten är ojämnt fördelad i Sverige och att Maslows behovstrappa bevisas vara en välfungerande teori för mänskliga behov. I storstäderna där tillväxten är stark klättrar vi upp på behovstrappan och unnar oss en kostsam etatistisk feminism och miljöpolitik. På landsbygden där ungdomsarbetslösheten är som starkast så pekas fiender ut som orsak till den prekära situationen för individerna där. Tyvärr jamsar liberaler med i sossepropagandan om att det är politiker som skapade samhället. Det var människor som skapade samhället vi lever i. En del av dem var politiker. Det går inte att skylla på politiker att tillväxten är negativ på vissa platser och positiv på andra. Som helhet har vi det bra i Sverige. Det vi behöver göra är att fortsätt ha en centerpartistisk landsbygdspolitik som i rimligaste mån försöker göra livet på landsbygden bättre. Det är hjälp till självhjälp och fungerande samhällsservice som behövs där och inte HLR-maskineri som definitivt dödar landsbygden på lång sikt. Vi behöver också se till att ha en fungerande bostadspolitik så att det byggs tillräckligt med bostäder att landsbygdens folk kan flytta in till städerna där det finns arbete. Mycket mer än så kan faktiskt inte politiker göra om vi ska vara realistiska. Jag väntar fortfarande efter en riktig lägenhet här i Uppsala efter snart två år i korridor.

Regeringen får panik av direktimporterat vin

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/matjattens-vinlador-utreds_8867046.svd

Det är typiskt för regeringen. Som Bengt Svensson skriver i RUS är det inte mycket mer än såhär regeringen orkar med i drogpolitiken. Regeringen blir missnöjd när domstolarna dömer "fel" och i brist på verklig politik som försöker göra något så försöker man sig på en endimensionell repressiv linje. Regeringen driver en reaktiv politik i stället för en aktiv politik. Det är alltså inte konstigt att detta ska "snabbutredas" eftersom regeringen agerar utifrån  panik i stället för utifrån en tydlig ideologisk riktning. En generell kritik som brukar riktas mot den nuvarande regeringen är att den är slut på idéer och detta syns extra tydligt på drog/missbrukspolitiken.

Importen är ett ickeproblem (tycker jag). Importen har totalt sett minskat senaste åren (men kanske ökar nu när skatten höjts vid årsskiftet). Det sker färre resor till Tyskland än för ett par år sedan. Den direktlevererade alkoholen består i huvudsak av dyra kvalitetsviner och utgör en bråkdel av försäljningen i Sverige. Vad regeringen/Systembolaget nu ägnar sig åt skulle jag nog kalla mobbning av enskild näringsidkare. Uttalandena och agerandet Systembolaget ägnar sig åt är mycket mer likt en monopolist som vill värja sig från konkurrens än den folkhälsoinstitution den säger sig vara.

Samtidigt kan jag förstå regeringens agerande eftersom politiken uttalat ska göra det krångligt att köpa alkohol. Blir direktimporten för smidig och serviceinriktad så bryter det mot politikernas intentioner. Då vill man "sätta dit" Winefinder för att upprätthålla signalpolitiken.

I slutändan så handlar det om ideologi. Ska Sveriges restriktiva/repressiva politik på drogområdet bibehållas när omvärlden och samhället förändras? Är det ens möjligt att behålla politiken i dagens globaliserade värld? Det skulle kosta en enorm prestige att erkänna att politiker inte kontrollerar flödet av droger, vare sig om det handlar om legala droger som alkohol eller narkotikaklassade droger. Eftersom man under årtionden målat ut alla nyanseringar som drogliberala är det också svårt som politiker att överhuvudtaget föreställa sig en annorlunda politik. Kanske går det att vara mer avslappnad utan att missbruket eskalerar. Detta är dock uteslutet för ledande politiker då en mer tolerant politik ses som en Pandoras ask som riskerar att urholka samhället. Det är någonstans här som politiken idag befinner sig i en låsning där endast mer extrem politik ses som det enda alternativet. I brist på alkoholpolitiska idéer försöker man sig på samma politik som tidigare, bara gör politiken mer extrem och håller tummarna på att det ger resultat.