Reflektion på tillslaget mot Undertexter (obs, relevansen är svag)

Idag släppte Expressen följande briljanta artikel http://m.expressen.se/kultur/ide/remsrazzian/

Joakim Jardenberg ställde då den helt legitima frågan: Vart kommer lobbyisternas pengar ifrån? Denna fråga inspirerade mig till följande inlägg. Som vanligt är det spretigt och det kan vara svårt att hänga med i mina strukturella förklaringsmodeller. Du som läser detta kommer däremot förstå mitt tänkande ganska bra och kan få inspiration. Jag ber om ursäkt för stavfel då jag skrivit inlägget på en surfplatta. Jag kommer också vara tjatig eftersom jag håller samma tema och varierar det, precis som en bra EDM-låt.

---

Pengarna kommer från de stora bolagen. Jag har för mig att jag läste för ett par år sedan  att uppemot 5% av budgeten hos de stora skivbolagen i USA gick till RIAA. Det har gjort dem överfinansierade och detta har används för att bringa kaos under täckmanteln av att man agerar för artisternas instressen (vilket är BS) när man snaare har fått helt fria tyglar att tolka in både det ena och det andra i detta intresse. Bäst vore om artisterna organiserade sig fackligt i stället och hade direktinflytande över sina representanter (som numera mest är parasiter.)

Andemeningen i den amerikanska konstitutionen har helt fallit i glömska och förvridits till att betyda helt andra saker än vad som står ordagrannt och samma sak har skett här. Särintressena har tagit över och politikerna är så fartblinda att de tyvärr inte våga bromsa den eskalering som skett. Man har i så många andra fall hoppat över flera steg i resonemangen och slutat i den helt knäppa föreställningen att mer makt till lobbyorganisationerna är bra för allmänintresset. Likt andra fall har man fastnat i FN-dyrkan och eftersom vi har konventioner om immateriellrätt så har den lika knäppa idén att ju mer legala skyddssystem och adelsprivilegier till särintressen desto bättre. 

Proportionerna har försvunnit och för mig som ung och med ett visst utifrånperspektiv så känns det som om varken storindustrin, dess företrädare eller politiker har velat acceptera att frågorna är komplexa och att vi får lämna ett större utrymme för remixkonst i alla dess former att verka. Det vi ser mer än något annat är att gamla kulturformer slåss med de privilegier de getts av politiker för att förhindra nya kulturformer att ta plats. Precis som undertexter är remixer av filmer är disneyfilmer ofta remixer på det gemensamma sagoarvet och poplåtar ofta är remixer av Parchabells Canon in D. 

Jag är så hopplöst trött på att vi vant oss och accepterat en felaktig indelning av "kultur" och "icke-kultur", där nya uttrycksformer ska förhindras medan gamla former ska få ekonomiska och juridiska privilegier. Vi ser detta mönster gång efter annan (och inte bara inom underhållningsbranscherna). Men jag ska nämna några exempel på denna xenofobi och hur den är skadlig. 'Islam är inte en del av svensk kultur', 'Alkoholen är en del av svensk kultur, narkotika är det inte', 'Vi ska inte konkurrera med låglönejobb'. Jag kan då inte låta bli att tänka på laissez faire; att låta saker bara vara ifred. Det beskrivna problemet tenderar nämligen att uppstå på de områden man politiskt delat ut privilegier (juridiska, ekonomiska, institutionella...) för att främja det man av någon anledning tycker om. När någon samhällsförändring sedan hotar detta ropar man efter mer hjälp samt börjar peka ut fiender som av illvilja skapar den ondska orsakar det man från det egna snäva perspektivet uppfattar som destruktiv samhällsförändring. Vad vi dock lärt oss av historien är att det i stort sett alltid är missförstånd och att bilden är betydligt ljusare än som framgår när vi väl vant oss. 

Det är denna lärdom som är en av grundpelarna i mångkulturalismen, vi är toleranta och tillåter nya kulturuttryck samsas med gamla. Många som talar väl om mångkulturen gör det bara för att plocka PK-poäng och förstår inte ideologins implikationer. De nya kulturutrycken som vi integrerar i Sverige kan komma från gamla kulturer på andra platser på jorden. De kan också ha vuxit fram inom landet som del av den naturliga utvecklingen. Externa faktorer påverkar givetvis vare sig det är teknologi, ekonomi, geografi eller vad vi än kan tänka oss för miljöfaktorer. Precis som sabotörerna blev förskräckta av textilautomatiseringen för 250 år sedan så blir envägsmedia förskräckta av internet och den skaparkraft den frigör. Tyvärr så erkänner vi inte Internetkulturen eftersom den inte i lika stor grad bygger på greppbara varor som pjäser, filmer, skivor utan kan röra sig om samtal på forum, inlägg på tvtropes eller något av tusentals andra subtila sätt att utveckla den mänskliga kulturen på. Ofta så får man höra fnysningar från gamlingar som tror sig sparka nedåt när de egentligen sparkar uppåt om att man 'inte ska sitta så länge framför datorn' eller som med klämkäcka kampanjer försöker avskräcka ungdomar från att ha kul, exempelvis genom att ungdomarna har tillfälliga sexuella kontakter eller knarkar. Visst kan det finnas ett visst mått av lärdomar att lära från den äldre generationen, men det hela blir så skevt när det blir till politiska uttryck.

När kulturen politiseras får vi en rad problem att hantera. Det första är den sammanblandning som sker mellan kultur och politik. Vi har sett med förskräckelse vad som händer när åsikter som kulturell subkomponent integreras i statsapparaten. Då får vi åsiktsförtryck av det slag som är intensivt i Persiska viken och som har ett hyfsat starkt grepp om såväl Kina och Ryssland. Demokrati ser jag som en skala där det gäller att vandra så långt bort från monokultur som möjligt. Religionsfrihet och politisk åsiktsfrihet är viktiga delar i detta, men det tar inte slut där. Alla former av morallagar som stödjer sig polisiär makt bör elimineras. Likaså bör korporativistisk integration av ickedemokratiska (här i benämningen organisationer som inte "ägs" av riksdagen) organisationer in i statsmakten begränsas, vare sig det är Ipred, facket eller SVD. Vi bör vara väldigt försiktiga med att låta organisationer och individer som inte sitter på politiskt mandat ha politisk makt. 

När dessa organisationer hoppar mellan sina roller och både är en del av och utanför makten får vi blodpropp i det demokratiska blodomloppet. Exempel: IOGT-NTO sitter i statens ANDT-råd. Visst behöver vi ha civilsamhället för att kunna ge kvalificerade remissyttranden från särintressen med stor kompetens och intresse i sakfrågor. Men inrättar vi en gräddfil som gör att de inte behöver löpa samma gatlopp som övriga konkurrenter på idéernas marknad får vi problem. Likadant problem har vi med Systembolaget som lobbar för sitt egna privilegium och hålla undan såväl konkurrerande droger som konkurrerande aktörer. Sedan låtsas man om att det inte finns någon konkurrens bara för att vi har en monopollagstiftning. Men är det något jag lärt mig så behöver inte en marknad vara vit för att existera. I alkoholens fall har vi både en grå och en svart marknad utöver den vita. 

Nu ska jag ta ett steg tillbaka och koppla åter till mitt resonemang om demokratiskalan. Jag är av uppfattningen att demokratin som princip inskränks när politiker institutionaliserar bland annat tankeutbyte. När man håller mediaföretag vid liv med bland annat tidningsstöd och tidsskriftsstöd så inskränker man marknadsmekanismerna och gör att produktionen inte står i paritet med den reella efterfrågan. När man subventionerar multiarenor som sedan går med förlust bygger man sig fast i statiska strukturer för hur kulturen verkar som kanske inte alls är relevanta för medborgarna.  Nya kulturyttringar utan de nepotiska kontakter som (tyvärr) krävs i det moderna Sverige får då inte bara konkurrera på lika villkor, utan till och med på olika villkor. Politikernas kåthet efter exempelvis OS-medaljer har säkerligen lett till att många potentiella frön till kulturell utveckling aldrig slagit ut. Idioterna till politiker har misstagit flashiga konserter som kultur, när det egentligen är så att allting vi gör är kultur (om dock i varierande form och med varierande verkshöjd). Man har byggt sig fast i denna uppfattning att en liten synlig del av spektrat är samma del som helheten. Man bygger en jävla massa luftslott och bygger slottens väggar med godtycke, golven med lagar och taken med subventioner. Allt för att konservera och göra kulturen greppbar så det finns någonting man kan uppmuntra och förbättra. 

Jag ska inte sticka under stolen med att det är praktiskt att söka bidrag från ungdomsstyrelsen i stället för att skramla ihop pengar för finansieringen av de föreningar jag är aktiv i. Men den stora frågan blir ju onekligen om det är värt att betala priset i form av makthegemonier och osund konkurrens samt bidragsberoende för att åstadkomma detta. Varför anses sponsring och mecenatskap som någonting fult men statens anonyma kista som fin? Varför är direktinvesteringar fult (vilken känsla väcker ordet riskkapitalist?), men aktier kontrollerade av anonyma fondförvaltare i börsbolag fint? Varför håller vi på att skapa en kultur i samhället och finansiering av den ideella sektorn som bygger på anonyma allmosor där engagemang hos resursstarka ses som hot. Varför kan vi inte se Red Bull som en lika god samhällsbyggare som ungdomsstyrelsen? 

Men en sak måste jag komma tillbaka till efter alla dessa funderingar. Varför är det inte bara så illa att vi ger makt åt forna tiders institutioner utan också går så långt att vi, om så krävs, använder våld för att förhindra nya mångkulturella experiment att ta plats? Jag tänker främst på de yttringar vars förbud går att härleda tillbaka till den tid då våld ansågs vara vardagsmat för att upprätthålla monokulturen. Nämligen på den tiden religionen ar inkorporerad i statsapparaten och var ytterligare ett verktyg i maktelitens verktygslåda för kontroll av medborgarna. På den tiden sågs avvikande åsikter som hot mot samhällsväven. Numera har vi lärt oss att samhället växer sig starkare av de olika formerna av yttrandefrihet som vi idag håller skyddade och heliga. Trots det håller sig den kristna moralismen ett relativt fast grepp på vissa områden som aldrig tycks tappa kraft. Det handlar givetvis om sex och om droger. Till viss del kan jag förstå att moralismen lyckats överleva in i industrisamhället. Båda aktiviteterna medför signifikanta risker i naturtillståndet. Idag har vi dock lärt oss en del och har verktyg av olika slag för att minimera riskerna. Risken för graviditet är nära noll om man använder preventivmedel. Preventivmedel är lättare än någonsin förr nu när forskare har utvecklat en sterilisering hos män som går att ta bort vid behov. Likadant är det med de narkotikaklassade drogerna där vi numera vet vilka som är farliga och vilka som är mindre farliga och hur man minimerar riskerna för såväl skador som beroende. Vi behöver inte ropa efter polisen så fort någon tjänar pengar på att knulla eller lyssnar på okonventionell musik under nya former av berusningstillstånd. 

Det mångkulturella samhället är väldigt enkelt. Har någon blivit skadad? Om nej, låt gå. Även om medborgarna sällan är helt toleranta mot varandra, ty jantelag och mobbning kommer fortsätta att existera, kan vi åtminstone sträva efter att politiken ska vara tolerant. Varför ska politiksektorn bry sig om musikfestivaler och multisportarenor? Det borde väl räcka med att kontrollera bullernivåer och koordinera civilsamhället och näringslivet att själva organisera underhållning och kultur. Kulturell framgång bör inte handla om hur duktig man är på att skicka ansökningar. Här stannar jag nog för den här gången